”Man bör veta att den troende har rätt till lojalitet även om han har begått orätt- eller en överträdelse mot dig. Och den icke-troende förtjänar hat även om han ger dig något och behandlar dig väl. Detta eftersom Allāh, den Upphöjde, sände sändebuden och uppenbarade skrifterna för att hela religionen ska tillhöra Allāh, så att kärleken riktas till Hans allierade och hatet till Hans fiender.
Och om en och samma person har både gott och ont inom sig, omoral och lydnad, synd och sunnah, samt bid‘a, då förtjänar han lojalitet och belöning i den mån han har gott, och han förtjänar fiendskap och bestraffning i den mån han har ont. Hos en och samma person kan därför finnas orsaker till både att hedra honom och att förnedra honom.
Som den fattige tjuven vars hand huggs av på grund av hans stöld, men han får också ur statskassan det som täcker hans behov. Detta är den grundprincip som Ahl us-Sunnah wal Jamā‘ah är överens om.”
[Majmū’ ul-Fatāwa, 28/209]
قال شيخ الإسلام ابن تيمية: ”وليُعلم أن المؤمن تجب موالاته وإن ظلمك واعتدى عليك، والكافر تجب معاداته وإن أعطاك وأحسن إليك، فإن الله تعالى بعث الرسل وأنزل الكتب ليكون الدين كله لله، فيكون الحب لأوليائه والبغض لأعدائه، وإذا اجتمع في الرجل الواحد خير وشر، وفجور وطاعة، ومعصية وسنة وبدعة، استحق من الموالاة والثواب بحسب ما فيه من الخير، واستحق من المعادات والعقاب بحسب ما فيه من الشر، فيجتمع في الشخص الواحد موجبات الإكرام والإهانة له من هذا وهذا، كاللص الفقير تقطع يده لسرقته، ويعطى من بيت المال ما يكفيه لحاجته، هذا هو الأصل الذي اتفق عليه أهل السنة والجماعة.” (مجموع الفتاوى لابن تيمية، ٢٨\٢٠٩)
‘Abd ur-Rahmān ibn ‘Abdillāh al-Ba’lī al-Hanbalī (dog år 1192 hijrī) sa: ”Det är harām att prata medan imamen predikar (khutba).”
Sedan sa han: ”Och det är tillåtet när han är tyst mellan dem [1] eller under tiden han gör du’ā’.” [2] [3]
(Bidāyat ul-‘Ābid wa Kifāyat uz-Zāhid, s. 80)
Shaykh Sulaymān al-‘Alwān sa: ”Det är tillåtet att prata när imamen inte predikar. Exempelvis mellan de två predikningarna. Mellan de två predikningarna är det tillåtet att prata, besvara salām, påbjuda det goda och förbjuda det onda, dricka och liknande. Men när imamen predikar så ska man inte sysselsätta sig med något annat än att lyssna.”
(Min. 03.00-03.22)
ما حكم الأكل والشرب والإمام يخطب في الجمعة || العلامة سليمان العلوان
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs mellan de två predikningarna när imamen sätter sig ner och är tyst i några sekunder.
Ibn Taymiyya, må Allāh förbarma sig över honom, sa:
”Och den bästa av profeterna efter Muhammad (ﷺ) är Ibrāhīm al-Khalīl, såsom det är fastställt i Sahīh Muslim från Anas, från profeten (ﷺ) att han är: ‘Den bästa av skapelsen’ [1]. Och så har även de lärda sagt. Bland dem är al-Rabī’ ibn Khuthaym som sa: ’Jag föredrar ingen över vår profet, och jag föredrar ingen över Ibrāhīm efter vår profet.’”
[1] Anas ibn Mālik sa: ”Det kom en man till Allāhs sändebud (ﷺ) och sa: ‘Åh den bästa av skapelsen.’ Då sa Allāhs sändebud (ﷺ): ‘Det är Ibrāhīm, frid vare över honom.'”
(Sahīh Muslim, Kitāb al-Fadā’il, 2369)
عَنْ أَنَسِ بْنِ مَالِكٍ، قَالَ جَاءَ رَجُلٌ إِلَى رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم فَقَالَ يَا خَيْرَ الْبَرِيَّةِ . فَقَالَ رَسُولُ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم ” ذَاكَ إِبْرَاهِيمُ عَلَيْهِ السَّلاَمُ.” (صحيح مسلم، كتاب الفضائل، ٢٣٦٩)
Ibn Muflih sa: ”Det som Ahmad [ibn Hanbal] har återberättat i al-Musnad [1], utan att uttryckligen nämna något som går emot det, räknas det då som hans åsikt? Det finns en meningsskiljaktighet bland följeslagarna (dvs de hanbalitiska lärda) om detta, men det mest framträdande är att han inte motsätter sig det.” (al-Ādāb al-Shar’iyya, 1/58) Slutciterat från Ibn Muflih. [2]
Dvs att om Imām Ahmad nämner en eller flera hadīther om en specifik fråga och han inte nämner något annat om samma fråga som går emot det som nämns i dessa hadīther, då anses detta vara hans åsikt.
Samma sak gäller för Imām Mālik i hans hadīthsamling ”al-Muwatta'” (4/393).
Och Allāh vet bäst.
Översättarens fotnoter:
[1] Dvs i hadīthsamlingen ”Musnad al-Imām Ahmad”.
[2]
قال ابن مفلح: ”ما رواه أحمد في المسند ولم يصرّح بخلافه، فهل يكون مذهبًا له؟ فيه خلاف بين الأصحاب، والظاهر أنه لا يخالفه.” (الآداب الشرعية، ١ / ٥٨)
Shaykh al-Sādiq Abū ‘Abdillāh al-Hāshimī föddes i norra Sudān år 1386 Hijrī och efter hans födsel återvände hans far tillsammans med honom till al-Qasīm i Saudiarabien där de levde och Shaykh Sādiq stannade där i cirka fyrtio år. Den första perioden i hans kunskapssökande varade i cirka tjugo år. Han kommer ursprungligen från Sudān och han bor där idag.
Han studerade under Shaykh Sulaymān al-’Alwān i mer än 12 år och Shaykh al-’Alwān brukade säga till folket att fråga Shaykh Sādiq när de hade frågor som var relaterade till islām. År 1422 Hijrī i Dhul Qa’dah blev Shaykh al-’Alwān tillfrågad vem hans största (kunnigaste) elev är och han svarade: ”Sudanesen” (dvs Shaykh Sādiq).
Ahmad Al Hamdān sa följande om Shaykh Sādiq: ”Han är shaykh al-‘Alwāns elev och om shaykh al-‘Alwān inte kunde närvara på sina föreläsningar, brukade han utse denne shaykh till att ta hans plats [och undervisa istället för honom]”.
Han studerade även under andra kända lärda som till exempel:
• Shaykh Ibn ’Uthaymīn. Han närvarade på hans Nahw- och Tawhīd lektioner. Han närvarade även på hans förklaring av Riyādh us-Sālihīn.
• Shaykh ’Abdullāh Ibn Jibrīn. Han närvarade på hans ’Aqīdah- och Tawhīd lektioner. En av lektionerna var Shaykh Ibn Jibrīns förklaring av Ibn ul-Qayyims Nūniyya.
• Shaykh ’Abdullāh al-Sa’d. Han deltog på hans lektioner i Mustalah, ‘ilm al-Rijāl och al-‘ilal.
Han fick även kedjeijāzāt från lärda som till exempel al-Muhaddith Būkhobza, Shaykh Sulaymān al-’Alwān och andra.
Ibn Rajab al-Hanbalī (må Allāh förbarma sig över honom) sa:
”När det gäller att be i ett plagg med bilder på, så finns det två åsikter bland de lärda och de baserade det (dvs sin åsikt) på om det [allmänt] är tillåtet att bära sådant eller inte. En grupp [lärda] tillät det, däribland Ahmad [ibn Hanbal] enligt al-Shālanjis återberättelse. Samma sak sa Abū Khaythama och Sulaymān ibn Dāwūd al-Hāshimī.”
”As-Salāmu ‘alaykum wa rahmatullāhi wa barakātuh. Må Allāh välsigna er, vår ärade shaykh, och må Han visa dig godhet.
Shaykh, jag har en fråga, om ni tillåter. Här hos oss finns det da’wah- och välgörenhetsorganisationer som gör ett gott arbete när det gäller Palestinafrågan, må Allāh befria det. Det som fångade min uppmärksamhet är att de placerar den palestinska flaggan på sina annonser och broschyrer. Vi har tidigare hört att dessa flaggor inte har något med islām att göra, så jag ber er om en förklaring.
Må Allāh belöna er med gott.”
⸻
Svar från Shaykh al-Sādiq Abū ‘Abdillāh al-Hāshimī:
”Wa ‘alaykum as-Salām wa rahmatullāhi wa barakātuh.
Ja, utan tvekan är dessa flaggor något som infördes av den lömska och otrogna kolonialmakten. De representerar dess agenda i att splittra de muslimska länderna och placera dem i ”kycklingburar” där en muslim inte har något att göra med en annan muslim, så länge deras ”bur” (dvs. land) är annorlunda. Detta är ett tydligt och direkt motstånd mot islām, en form av lagstiftning utan Allāh och en grov form av apostasi från religionen.
Därför kallade de också Jerusalemfrågan och dess ockuperade mark för ”den palestinska frågan”, när det i själva verket är en fråga som rör alla muslimer.
Dessa flaggor bär i sitt väsen Tāghūti (avgudadyrkande) betydelser, eftersom de representerar det ateistiska ”Förenta Nationerna” och detta är Dajjāls och Shaytāns verk. Och Allāh är den man vänder sig till för hjälp.
De är alltså inte bara ”neutrala” flaggor som vissa föreställer sig, som enbart är till för att särskilja [mellan olika länder och folk].
Därför bör muslimerna vara extremt försiktiga med Shaytāns inspirationer och försköningar, och de bör implementera kufr bit-Tāghūt (förnekandet av falska gudar), och inte känna stolthet över det och så gott de kan inte heller identifiera sig med det.
س/ السلام عليكم ورحمة الله وبركاته حياكم الله شيخنا الفاضل وأحسن الله إليكم
شيخنا عندي سؤال لو تكرمت، عندنا توجد مؤسسات دعوية وخيرية ولهم جهود طيبة بخصوص قضية فلسطين حررها الله، الشيء الذي لفت نظري أنهم يضعون العلم الفلسطيني في إعلاناتهم ومطوياتهم وقد سمعنا من قبل أن هذه الأعلام لا علاقة لها بالإسلام فأرجو منكم التوضيح
جزاك الله خيرا.
الجواب: وعليكم السلام ورحمة الله وبركاته.
نعم ولا شك أن هذه الأعلام إنما وضعها المستعمر الخبيث الكافر ، وهي تمثل أجندته في تفريق بلاد المسلمين، وجعلهم في أقفاص الدجاج، فلا دخل لمسلم بمسلم طالما أن القفص مختلف، وهذه معارضة صريحة واضحة للدين الإسلامي، وتشريع من دون الله وردة جامحة عنه.
ولهذا سَمَّوا قضية القدس وأرضها السليبة بالقضية الفلسطينية، وإنما هي قضية المسلمين أجمعين.
فهذه الأعلام تحمل معاني طاغوتية أصيلة في وضعها، إذ هي تمثل الأمم المتحدة (الملحدة)، وهذا وضع الدجال والشيطان. والله المستعان.
وليست هي أعلاما مجردة كما يتوهم البعض من أنها لمجرد التمييز.
ولهذا على المسلمين الحذر كل الحذر من وحي الشيطان وزخرفه، وأن يحققوا الكفر بالطاغوت، فلا يفخرون به ولا ينتسبون إليه مهما استطاعوا إلى ذلك سبيلا.
Det är tillåtet utan någon oenighet bland de lärda, att prata mellan adhān och iqāma. Det är även tillåtet att prata efter iqāma innan man påbörjar bönen.
Beviset är ḥadīthen där Abū Bakr ledde följeslagarna i bönen när profeten (ﷺ) blev sjuk kort innan han dog. I hadīthen nämns följande: ”Så böneutroparen kom till Abū Bakr och sa: ‘Ska du leda folket i bönen så att jag kan göra iqāma?’ Han svarade: ‘Ja.'” (Sahīh al-Bukhārī, 684, Bāb: Man dakhala liya’umma al-Nās fajāʾa al-Imām al-Awwal) (Sahīh Muslim, 421)
Här ser vi att böneutroparen redan hade gjort adhān och kom sedan till Abū Bakr efteråt och frågade om han skulle göra iqāma.
Om man pratar mycket under tiden man gör adhān så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab eftersom det inte längre finns någon muwālāt. Muwālāt betyder att det inte ska vara för lång tid (dvs paus) mellan varje sekvens.
Om man pratar lite men säger något som är harām som exempelvis svordomar eller liknande så blir den ogiltig enligt den korrekta åsikten inom Hanbalī madhhab och enligt majoritetens åsikt inom rättsskolan eftersom den som hör honom kan tro att han gör narr av adhān.
Det som gäller i adhān gäller även i iqāma.
När det kommer till lätt tal som inte är harām så har det återberättats olika uttalanden från Ahmad ibn Hanbal.
al-Nasawīs återberättelse:
”Jag frågade Ahmad om böneutroparen kan prata under adhān. Han sa: ‘Nej.’ Då sa man till honom: ‘Kan han besvara någons salām?’ Han sa: ‘Att ge salam är tal.'” (al-Ādāb al-Sharʿiyya av Ibn Muflih, 1/253)
Detta är en återberättelse som tyder på att det är ogillat att prata under adhān, även om det finns ett behov för det, som exempelvis att besvara någons salām.
Återberättelser som skiljer sig från al-Nasawīs återberättelse:
1 – Ibn Mansūr sa: ”Jag frågade Abū ʿAbdillāh (Ahmad ibn Hanbal): ‘När böneutroparen gör adhān, kan han gå runt eller prata?’ Han sa: ‘Nej, men ett undantag är om han befinner sig uppe på ett minaret och han vill att folket ska höra. Och det är ingen fara om han pratar.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Ibn Mansūr, 2/493)
2 – Abū Dāwūd sa: ”Jag hörde Ahmad bli tillfrågad om en person som pratar medan han gör adhān och då svarade han: ‘Jag hoppas att det inte är någon fara.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Abī Dāwūd, 42-44)
3 – Sālih sa: ”Jag frågade min far (Imām Ahmad) om att prata medan man gör adhān. Han sa: ‘Det är inget fel med det, men det är mer känsligt när det kommer till iqāma.’ Han sa även: ‘Jag tycker inte om att man pratar medan man gör iqāma.'” (Masāʾil al-Imām Ahmad biriwāyat Sālih, 1/159)
Dessa återberättelser tyder på att det är tillåtet att prata lite medan man gör adhān om det finns ett behov för det. Och detta är Hanbalī rättsskolans position. (Se: al-Muntaha, 1/144. al-Iqnāʾ, 1/121. al-Tanqīh, s. 86)
al-Mardāwī sa: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att man kan svara på salām utan att det anses vara ogillat.” (al-Insāf, 3/87)
al-Mardāwī sa också: ”Den mer korrekta åsikten inom rättsskolan är att lätt tal som är tillåtet i sig och kort tystnad är ogillat om det inte finns något behov för det.” (al-Insāf, 3/87)
Bevis för detta:
Från Sunnahn:
Det återberättas från Ibn ‘Abbās att han sa till sin böneutropare en regnig dag: ”När du säger: ’Jag vittnar att Muhammad är Allāhs sändebud’, säg inte: ’Kom till bönen’ utan säg: ’Be i era hem.’” Folk förvånades över detta, så han sa: ”Detta gjordes av den som är bättre än mig (dvs. Profeten (ﷺ)). Fredagsbönen är en skyldighet, men jag ogillade att tvinga er att gå ut och gå i lera och hal mark.” (Sahīh al-Bukhārī, 901) (Sahīh Muslim, 1637)
Beviset från hadithen ovan:
När profeten (ﷺ) sa att man ska säga ‘be i era hem’ i adhān så tillade han ord som vanligtvis inte är en del av adhān och orsaken var att det fanns ett behov för det.
Från Sahāba:
Det återberättas att följeslagaren Sulaymān ibn Surad gjorde adhān i militärlägret och bad sin tjänare om något medan han gjorde adhān. (Återberättad som mu’allaq men med jazm, i Sahīh al-Bukhārī, 1/208)
Logiska argument:
1. Att tala lätt under adhān för ett behov förstör inte syftet med adhān, som är att meddela om tiden för bönen. (Se: “Sharh al-‘Umda” av Ibn Taymiyya, s. 131)
2. Att göra en lätt handling i bönen för ett behov är tillåtet, och likaså att tala lätt under adhān. (Samma källa som ovan)
3. Det är rekommenderat för den bedjande att besvara salām, så i adhān är det i så fall än mer rekommenderat. (Se: “al-Adāb al-Shar’iyya” av Ibn Muflih (1/253))
4. Predikan (khutba) ogiltigförklaras inte av lätt tal för ett behov, därför är det i adhān än mer prioriterat. (Se: “al-Kāfī” (1/227))
”De är oense gällande att skölja munnen (madmada) och dra upp vatten i näsan (istinshāq) i wudū’ och de splittrades i tre olika åsikter:
• Åsikten att det är sunnah i wudū’. Denna åsikt hålls av Mālik, ash-Shāfi’ī och Abū Hanīfa. [1]
• Åsikten att det är obligatoriskt (fard). Denna åsikt hålls av Ibn Abī Layla och en grupp från Dāwūds [adh-Dhāhirī] kompanjoner. [2]
• Åsikten att det är obligatorisk (fard) att dra upp vatten i näsan och sunnah att skölja munnen. Denna åsikt hålls av Abū Thawr och en grupp bland Ahl udh-Dhāhir.” [3]
Översättarens fotnoter:
[1] I fotnoterna så nämns det att majoriteten höll denna åsikt och att andra lärda som även höll denna åsikt är al-Hasan al-Basrī, al-Hakam ibn ‘Utayba, Qatāda, Rabī’a, al-Awzā’ī, al-Layth ibn Sa’d, ath-Thawrī och Ibn Jarīr at-Tabarī och en av återberättelserna från ‘Atā’ och az-Zuhrī.
Synvinkeln hos de som ansåg att det inte är obligatoriskt:
I fotnoterna så nämns det att Ibn ‘Abd il-Barr al-Mālikī (368-463 Hijrī) sa: ”Argumentet hos de som inte anser att det är obligatoriskt är att Allāh inte nämnde dessa två i Sin bok och inte heller sa Hans sändebud att det är obligatoriskt och inte heller var alla överens om att det är obligatoriskt och de obligatoriska handlingarna kan inte bekräftas förutom genom dessa sätt.” (al-Istidhkār, 2/12)
قال ابن عبد البر : ”وحجة من لم يوجبهما : أن الله لم يذكرهما في كتابه، ولا أوجبهما رسوله، ولا اتفق الجميع إيجابهما . والفرائض إلا من هذه الوجوه .” (الإستذكار ، ٢ / ١٢)
[2] I fotnoterna så nämns det att denna åsikt även hålls av Ahmad ibn Hanbal, Abdullāh ibn ul-Mubārak, Hammād, Ishāq och en av återberättelserna från ‘Atā’ och az-Zuhrī.
Synvinkeln hos de som ansåg att det är obligatoriskt:
Ibn Qudāma al-Hanbalī (541-620 Hijrī) sa: “Varenda en som har beskrivit Allāhs sändebuds (ﷺ) wudū’ i detalj har nämnt att han sköljde munnen och drog in vatten i näsan. Faktumet att han kontinuerligt gjorde dessa två handlingar visar på att det är obligatoriskt, eftersom hans handling är ett detaljerat tydliggörande av den wudū’ som beordras i Allāhs bok.” (al-Mughnī, 1/83)
قال ابن قدامة في ”المغني” (1/83): ”كُلَّ مَنْ وَصَفَ وُضُوءَ رَسُولِ اللَّهِ صلى الله عليه وسلم مُسْتَقْصِيًا ذَكَرَ أَنَّهُ تَمَضْمَضَ وَاسْتَنْشَقَ , وَمُدَاوَمَتُهُ عَلَيْهِمَا تَدُلُّ عَلَى وُجُوبِهِمَا ; لِأَنَّ فِعْلَهُ يَصْلُحُ أَنْ يَكُونَ بَيَانًا وَتَفْصِيلًا لِلْوُضُوءِ الْمَأْمُورِ بِهِ فِي كِتَابِ اللَّهِ” انتهى.
[3] I fotnoterna så nämns det att denna åsikt även hålls av Abū ‘Ubayd al-Qāsim ibn Sallām. När det kommer till Ahl udh-Dhāhir så är Ibn Hazm en av de som håller denna åsikt. Även Ibn ul-Mundhir ash-Shāfi’ī har denna åsikt. Enligt en av flera åsikter som tillskrivs Ahmad ibn Hanbal i denna fråga så nämns det att även han hade denna åsikt.
”Så en grupp bland dem ansåg att det är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: ash-Shāfi’ī, Mālik, Ahmad [ibn Hanbal], Abū Thawr och Dāwūd [adh-Dhāhirī].”
Och en annan grupp ansåg att det inte är ett villkor. Och denna åsikt hålls av: Abū Hanīfa och ath-Thawrī [*].”
Översättarens fotnoter:
[*] I bokens fotnoter så nämns det: ”al-Awzā’ī och al-Hasan ibn Hayy ansåg till och med att ens wudū’, ghusl och tayammum är giltig utan niyyah. Se åsikten om att det inte krävs niyyah i wudū’ i al-Istidhkār [av Ibn ‘Abd il-Barr] 3/68.”
Ibn ‘Abd il-Barr sa: “Det korrekta i denna fråga är åsikten att rening för bönen inte är giltig utan en avsikt för den och ett medvetet beslut att utföra den. Detta eftersom obligatoriska handlingar endast kan utföras med avsikt och vilja, och en handling kan inte verkligen tillskrivas en person utan att denne avsiktligt utför den. Det är omöjligt att en handling ska räknas som utförd av en person om denne inte avsåg att utföra den och hade avsikt i sitt handlande. En handling blir endast en handling där man närmar sig Allāh (qurba) om den utförs av någon som har avsikten att närma sig Allāh [genom den handlingen], och där hans hjärta har inrymt dess syfte och det är uppriktighet (ikhlās) som Allāh har beordrat sina tjänare att ha.” (al-Istidhkār 3/68)
قال ابن عبد البر: ”الصحيح في هذا الباب: قول من قال: لا تجزئ طهارة للصلاة إلا بنية لها وقصد إليها؛ لأن المفترضات لا تؤدى إلا بقصد وإرادة، ولا يُسمى الفاعل فاعلاً حقيقة إلا بقصد منه إلى الفعل. ومُحال أن يتأدى عن المرء ما لم يقصد إلى أدائه، وينويه بفعله؛ لأنه لا تكون قربة إلا من متقرب بها، قد انطوى ضميره عليها، وهو الإخلاص الذي أمر الله به عباده .” (الإستذكار ٣ / ٦٨)
SALAF NU 